Duke of Ringmoor (alias Sam)

(bild: Gunilla Cederlund - tagen 2014 - Lin o Duke, Lotta o Silver - killen i gröna tröjan är Theo)

3.5.1987 - 6.11.2019

Nu har Duke gått ur tiden. Vår fina lilla ponny! Min son Theos barndomskompis och min arbetskamrat under många år.

Det känns väldigt tomt! Duke fick ett långt, roligt, händelserikt liv och jag tror att vi börjat tänka att han skulle leva för evigt, eller åtminstone bli världens äldsta häst :-)

Ett stort tack till Lotta på Olivehult som varit Dukes extramatte de senaste åren. Det är så sant det hon sa, "han var en lite häst som tog vädligt stor plats".

Det finns så många historier om Duke och hans lillebror Silver (Sigge). Många av dem kan man följa i böckernas värld, men många ligger kvar i min minnesbank.

Duke var så rolig! Det höll Theo fast vid som liten och även om jag kanske itne alltid höll med på den tiden så vet jag vad han menade.

Knappt 97 cm hög men med en vilja av stål. Aldrig elak men fruktansvärt envis när han satte den sidan till. Passade det inte var han svår att sitta kvar på.

Inte så konstigt då att han själv bestämde sig för att det var dags för pensionering i 20 års åldern. Mot slutet kunde han möjligen acceptera en liten tur ut i skogen med ryttare, men minsta antydan på dressyr eller liknande gick bara inte. En liten knix åt sidan, ner med huvudet och så satt ryttaren på marken. Duke hade bestämt sig för att att gjort sitt och jag kunde inte annat än hålla med.

Minst i stallet hos Lotta, men först in till middagen. Var hans boxdörr itne öppen blev han sur coh låg maten inte på plats i krubban fick man veta det :-) 

Som vi kommer att sakna honom!

Sam/ Duke njuter av det vårens första grästrån på sin 30 års dag 2017

Darklake Silver Shadow (alias Sigge)

Sigge/ Silver - bilden tagen våren 2016. Sigge är 28 år och vi vet inte ännu att han snart inte finns längre ...

2007 Bodde jag på Österlen och hade länge drömt om att kunna rida på stranden. Jag tog arabstoet Scarlet som foderhäst över vintern och hela den hösten red vi nere på Sandhammarstranden. Det var verkligen helt otroligt härligt! Ändå tills kylan och blåsten kom på allvar och jag återupplevde hur jobbigt det kan vara att ha häst när vädergudarna inte ler mot en.

2010 reste jag till Island för att ta del av deras hästkultur. Här med gårdens hund nere i den fantastiska dalgången med utsikt över Atlanten. 

På tur upp i bergen - liten paus då jag fick alla hästarna på min lott.

En av de underbara hästarna jag fick prova på Island. Här är terrängen platt, men vi tog oss fram i den mest oändliga terräng när vi skulle samla in får som kommit fel. Hästarna satte aldrig en fot fel - även om det så bara fanns en hovsbredd för dem att ta avstamp i.

Det här är Patch och jag, bilden är tagen 1968. Jag var tolv år och mina drömmar hade slagit in. Jag hade fått en egen häst! Det var verkligen som en saga. Trots att jag tjatat om en häst så trodde jag väl inte riktigt att det skulle inträffa, men en dag sa pappa att vi skulle åka till en gård och titta på en massa ponnyer som just kommit från England. Han som ägde gården och pappa körde mig till hagen, jag fick hästarna utpekade för mig och sen lämnade dem mig där ... Patch var den enda av dem som jag kunde komma i närheten av. Han var snäll och godmodig och reagerade inte när jag bestämde mig för att prova och hoppa upp. Jag vet, det låter inte klokt, men så var det. Ni som har läst "Happy - en häst på miljonen" kanske känner igen er litegrann. Det är inte så konstigt. Patch var förebild till bokens Happy och Madde som fick honom har likheter med mig. Olyckan som Madde råkar ut för är baserad på den vinterdagen då jag gick omkull med Patch, krossade käken och närapå dog. Min allra hemskaste mardröm när jag låg på sjukhuset var att mamma och pappa skulle sälja Patch. Det första jag sa när jag kvickande till och kunde få fram något var, "det var inte Patchs fel".

Jag fick en stallplats hos "Torparn" som bodde på Lundsgård vid Lundsjön. Vi var fem stycken som hade våra ponnyer där. Vi hade inget rinnande vatten utan fick hämta nere från sjön. På vintern högg vi upp en vak i isen - lite tufft för en tolvåring! Men vi busade mycket också. Det var isgallopper och kapplöpningar, vi byggde hinder och tränade tillsammans. Vi red till granngården, Erstavik och hakade på gänget där. Ja, ni som har läst Rackastallet och böckerna om Myggan känner säkert igen er nu. Miljön i de böckerna är hämtade från Lundsgård, Torparn var vår Torpare. Santos var den hästen som jag drömde om att få rida. Han blev inte min som han blir Myggans i böckerna. Men det är ju det som är härligt med att skriva. Som vuxen kunde jag ge mig själv den hästen jag längtade efter.